Elin Yngve | musings of a misfit

Det var på utställningen i Ransäter i juli 2007, vi satt vid ringside och väntade på våran tur, Jenna hade just rastats och låg nu och vilade i sin bur.

Helt plötsligt när jag sitter där i godan ro ser jag i ögonvrån hur Jenna kommer knallande ut ur buren och raka vägen in i ringen under pågående bedömning. Som tur var sprang hon inte iväg eller fram till någon hund för att leka, utan hon sprang där fram och tillbaka i ringen jätteglad över att sin nyfunna frihet.

Att matte stod och ropade och lockade gjorde bara det hela bara ännu roligare enligt Jenna. Själv försökte jag att inte tappa tålamodet när jag halvlåg där i ringen och försökte locka henne till mig, det hela blev ju inte mindre pinsamt av att hela ringside bevittnade spektaklet. Till slut lyckades jag få tag på hundjäv… eh… Jenna och bedömningen kunde fortsätta men jag ville bara sjunka genom jorden.

Lyckades i alla fall överkomma min förlägenhet tillräckligt för att kunna visa Jenna sen. Men pinsamt var det även om jag kan skratta åt det nu i efterhand.


En bild från samma utställning, på en kopplad Jenna

Jag hade förut alltid svårt att komma ihåg vad jag drömt om, var mer en känsla av att jag drömt men kunde inte komma ihåg några detaljer. De flesta nätter hade jag inget minne av att ha drömt något alls. Men ända sen jag började med min medicin (antidepressiv) drömmer jag i stort sett varje natt och kommer ihåg mycket mer detaljerat, inbillar mig att det har att göra med att jag sover djupare.

I början hade jag en del mardrömmar och tyckte det var jobbigt att drömma så mycket, kändes som jag inte fick vila tillräckligt under natten. Nu har jag nog vant mig och tycker mina drömmar kan vara riktigt intressanta. Vad jag drömmer om varierar i stort sett varje natt och det är oftast väldigt konstiga drömmar som i vaket tillstånd är helt obegripliga. Men det händer också att jag ibland får fundera över om saker verkligen har hänt eller om jag bara drömt det.

Jag dricker alldeles för mycket läsk, coca-cola är den stora favoriten. Därför har jag under januari bestämt mig för att inte dricka nån läsk över huvudtaget. Läsken har istället blivit utbytt mot vitamin well och loka. Chips och choklad äts även det lite för ofta.

Datorn är nog den allra största lasten, eller last och last problemet är väl snarare att jag sitter för mycket vid datorn istället för att göra sånt som behövs som att städa eller diska.

Jag är väldigt morgontrött och kan ha svårt att ta mig upp på morgonen, speciellt då jag även är en nattuggla och gärna sitter uppe lite för länge på kvällen.

En vanlig vardag börjar med att jag trycker på snooze x antal gånger när väckarklockan ringer innan jag lyckas ta mig upp ur sängen. Klockan 8 börjar jag ute på ridskolan och där är det i princip samma rutin varje dag: ut med hästarna, frukost, mocka, sopa stallet, fodra i hagarna, packa hö, lunch, ta in hästarna, ta av täcken, borsta hästarna och sopa stallet en gång till.

Slutar klockan tre, när jag kommer hem tar jag ut Jenna en sväng om hon inte redan varit ute. Sen blir det oftast att jag sätter mig vid datorn, är jag riktigt trött kan det hända att jag tar en ’liten’ tupplur. Med andra ord händer det inte så mycket spännande på en typisk dag, förutom för mycket tid vid datorn brukar det på kvällen bli lite tv-tittande, ibland broderar jag samtidigt.

Dagens ämne skulle egentligen ha varit 'mina syskon' men eftersom jag inte har några syskon tänkte jag istället skriva om de som jag växte upp med, det vill säga husdjuren.

Djur av alla möjliga slag har alltid funnits under mitt liv, när jag föddes hade mina föräldrar en katt, My. Kommer inte ihåg jättemycket om henne men jag vet att hon var ett oerhört snäll katt som fick utstå en hel del av mina busfasoner. Har flera gånger fått berättat för mig om den gången då Mysan låg och sov och jag lyfte upp henne och kastade ut henne på altanen och ropade ”nu ska katten ut”. Vet att jag gick i lågstadiet när hon gick bort och jag kunde börja gråta över henne flera år senare.

Jag tjatade länge om att vi skulle skaffa en ny katt och efter ett tag blev det bestämt att vi skulle köpa en kattunge av nån morsan kände, det var 3 kattungar att välja mellan och jag ville ha den lilla svartvita hanen (han påminde mig om My). Kommer ihåg att morsan försökte övertyga mig om att vi skulle ta den svarta honan men jag hade bestämt mig. Det hela slutade med att vi tog båda två med oss hem, det var jag som fick bestämma namnen och jag döpte hanen till Sockan, eftersom han hade vita tassar, och honan till Tuffsa. De gick båda två bort för några år sedan med bara en månads mellanrum.

Vet inte säkert hur gammal jag var när vi skaffade kanin, farsan kände en som lånade ut kaniner över sommaren och vi fick hem en gigantisk svart bondkanin. Jag döpte honom till Silver, efter animen Silver Fang, och vi hade honom utomhus i en bur och pappa byggde en kaningård åt honom. Jag hade fått reda på att han skulle gå till slakt när vi skulle lämna tillbaka honom så det slutade med att vi behöll honom. Vet inte exakt hur gammal han blev men en morgon när morsan kom hem från jobbet och hittade massa svart päls på gräsmattan, hon trodde först att det var katterna som hade bråkat men det visade sig att Silver var borta från sin gård, vad som tog honom vet jag fortfarande inte.

Hade en till kanin några år senare, Remington hette han men han levde tyvärr bara några månader. Jag hade även två stycken dvärghamstrar i några år. Sen får vi inte glömma akvariumet. Pappa hade ett litet som jag övertalade om att vi skulle starta upp. Vi köpte senare ett större akvarium och har även en damm ute på gården där guldfiskarna är på sommaren.

Sist men definitivt inte minst har vi såklart Jenna, min stora kärlek och världens bästa vovve!

Jag läser en hel del bloggar, en del följer jag slaviskt och andra kollar jag med jämna mellanrum. Förut följde jag en massa hundträningsbloggar men nu för tiden är det bara Klickerklok som jag läser regelbundet.

Min favoritblogg är Lady Damer, hittade dit för något år sedan via Veggietoppen, jag gillar hennes sätt att skriva och hon har gjort att jag fått upp ögonen för många ämnen jag inte har brytt mig om förut. Genom hennes blogg hittade jag också till Anna Kaagard Kristensen, även det en stor favorit.

Jag följer också Djurens Rätt blogg, jag är som bekant mycket intresserad av djurrätt och bloggen är ett utmärkt sätt att hålla sig uppdaterad.

Jag hamnar nog nånstans mellan ateist och agnostiker, jag skulle gärna vilja tro på nån högre makt och framförallt liv efter döden, vissa dagar hoppas jag andra dagar känns det helt absurt.

När jag växte upp var det inget direkt prat om gud och ingen i min familj gick i kyrkan, jag är visserligen döpt men jag konfirmerade mig aldrig. Ju äldre jag blivit desto mer skeptisk har jag blivit till religion och kyrkan, många värderingar är sånt jag inte alls kan identifiera med och jag gillar inte hur religioner har en tendens att dela upp folk i vi och dom.

Någon livsfilosofi kan jag inte direkt säga att jag har, jag tror på att vara en så bra person som möjligt av den enkla anledningen att det är det rätta och inte på grund av rädsla eller önskan om nån belöning från gud.

Den absoluta favoritsaken är utan tvekan min datorn, jag är som sagt internet beroende och efter att ha spenderat flera år sittandes vid en dator från stenåldern är min nuvarande laptop en välsignelse.

Jag har ett silver halsband med en duva som jag är väldigt förtjust i och ett armband i guld som jag fick av min mormor för några månader sen som har tillhört min morfars mor.

En annan av mina favoritsaker är min kudde, köpte den av Jennas uppfödare för några år sedan och den är så himla mjuk och skön.

Mobilen är väl även den en favorit, går sällan någonstans utan den. Dock börjar min nuvarande falla isär lite grann så det är nog dags för en ny snart.

Jag har aldrig haft särskilt många vänner, det har alltid varit ett få personer som jag umgåtts mycket med. Jag har som sagt alltid varit blyg och har således haft svårt att träffa nya människor. Jag har i en del perioder i mitt liv varit väldigt ensam och inte haft några närmre vänner, en stor del av skoltiden gick tyvärr åt till att försöka vara nån jag trodde folk ville jag skulle vara. Tyvärr har jag förlorat kontakt med de flesta av mina barndomsvänner förutom några få som jag träffar då och då.

De vänner jag har idag är inte heller nån direkt lång lista men det är alla personer som jag genuint gillar och känner mig bekväm med. Och om nånting gör under för självkänslan är det att omge sig med personer som man kan vara sig själv.

Ångrar nästan att jag valde detta ämne då det känns svårt att skriva om, för de som inte vet kan jag börja med att berätta att jag blev inlagd för ångest och depression för ca 2 år sedan.

Då hade jag lidit av ångest av och till under en längre tid och mådde väldigt dåligt. Ångesten började under en jobbig tid i mitt privatliv men fortsatte sen utan anledning. Det hela blev inte bättre av att jag gick hemma utan
nånting att göra. Själv identifierade jag det inte som ångest till en början, mådde helt enkelt väldigt dålig i olika perioder. I början kunde det gå några månader emellan sen blev det oftare och längre stunder.

Själva ångesten är väldigt svår att beskriva, det börjar med en tom känsla i magen som sen sprider sig i hela kroppen, sen sätter paniken in och det känns som om något hemskt ska hända. Det värsta är att när ångesten väl kommer går det liksom inte att tänka klart, det känns som det aldrig kommer gå över.

Shit vilken fråga egentligen. Ju mer jag försöker definiera det desto mer vagt och krångligt blir det. Att beskriva en känsla är för det mesta onödigt, det viktiga är att uttrycka dem. Om det är nånting världen behöver är det mera kärlek.

Vem älskar jag då? Jenna. Mamma och pappa. Släkt och vänner. Och djur, jag älskar djur, alla djur.

Självklart blir det vegetariskt, ska jag vara helt ärlig så slipper jag helst laga maten själv, om jag lagar mat åt mig själv blir det oftast pasta med quorn eller liknande till, lätt och snabbt ska det va. Det är inte det att jag inte tycker det är roligt att laga mat utan jag är helt enkelt för bekväm lat av mig.

Om jag ska bjuda nån på mat är risken stor att det blir hämtmat, typ pizza eller kanske smörgåstårta. Känner jag mig riktigt ambitiös kanske jag gör en varm vegetarisk smörgåstårta.

Den 19 mars 2005 var första gången vi åkte ner till uppfödaren för att kolla på valparna, där möttes jag av tio stycken underbart söta grand danois valpar som då bara var 3 veckor gamla.

Visste att jag ville ha en tik men vilken verkade som ett omöjligt val och jag velade fram och tillbaka. Men till slut behövda jag inte välja, en av de gula tikarna somnade i mitt knä och jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt blev det bestämt, denna lilla tjej skulle få följa med oss hem om två månader. Det visade sig såklart vara lilla full fart som hon kallades då, min underbara Jenna!