“I’ve gotten better at not making people feel uncomfortable with my shyness.”
- Clea Duvall

Den rabiata orakade flat-feministen Fanny och I are Lisa har båda skrivit riktigt bra inlägg om blyghet och jag känner igen mig själv så väl speciellt i det Lisa skriver om att känna skuld och skam över sin blyghet. Jag har varit blyg ända sen jag var liten, det blev som värst där i högstadiet/gymnasiet och nu på senare år har det blivit bättre, men blyg kommer jag nog alltid vara.

Det kan såklart vara väldigt jobbigt i många situationer speciellt när det är saker man verkligen vill göra eller säga men inte vågar och blyghet kan ofta missuppfattas som nonchalant. Jag önskar verkligen att jag var mer framåt och inte brydde mig så jävla mycket om vad folk tycker och tänker.

MEN, jag vet inte hur många gånger folk har sagt till mig “du måste prata mer”, “du måste ta mer plats” och “varför säger du aldrig nånting?”, både i skolan och privat. Och varje gång har den där känslan av obekvämhet och oduglighet bara förvärats och det har inte gjort mig mindre blyg för 5 öre, tvärtom. Det är den där pressen av att jag måste prata, jag måste ta mer plats som är den värsta och fått mig att känna att jag inte duger. Det säger ju sig självt egentligen att det bara förvärrar problemet.

Det är däremot de personer som inte ‘brytt’ sig om att jag är blyg, som inte uppfört sig som att det är nånting att skämmas för, det är de personerna som har gjort mig mindre blyg. Att känna sig accepterad för den jag är har helt enkelt gjort det lättare att just ta plats och prata mer. Så nästa gång du känner för att kommentera att jag är för tillbakadragen eller för tyst, gör mig en tjänst och bara håll tyst.


Bild av Janetta Nyberg, från ST Press

Denna skrivkramp börjar bli väldigt tröttsam, måste ha börjat på ett tiotal nya inlägg som inte blir klara. Jag har ju egentligen massvis med ämnen och diskussioner jag skulle vilja skriva om men det känns alltid som att jag inte vet tillräckligt, inte är tillräckligt smart, kan inte skriva tillräckligt uttrycksfullt eller en miljon andra ursäkter. Och det börjar kännas jävligt tråkigt och oinspirerande.

Så från och med nu ska jag helt enkelt skriva om det jag vill, det säger jag visserligen till mig själv lite titt som tätt men jag tänkte om jag skriver det här på bloggen blir det lite mer officiellt så då är det större chans att det faktiskt blir av.

Som ni nog har märkt är det väldigt dåligt med uppdateringar på bloggen just nu, saknar helt inspiration för att skriva. Och de där bilderna jag skulle göra inordning i helgen blev det inget av, som i vanlig ordning.

Men nu till lite roligare saker, fick PM till Svenska Grand Danois Klubbens utställning i Karlstad den 27 mars vilket blir våran första utställning för i år. Det är 32 grandisar anmälda och Jenna ska in som nr 28, lite extra roligt att det visar sig att utställningen hålls på min gamla skola Lillerud.

Anledningen till min frånvaro från nätet de senaste dagarna beror på att jag åkt på magsjukan. farsan blev sjuk i fredags men eftersom det hade gått så pass länge trodde jag att jag skulle klara mig men sån tur hade jag såklart inte.

Vaknade klockan ett under natten till onsdag och mådde lite illa men lyckades somna om, vakande sen igen vid en halv fyra och spydde sen några gånger fram till halv tio på morgonen. Att spy är verkligen en av de värsta saker jag vet, får panik vid bara tanken. Kommer ihåg att jag var magsjuk mycket som liten men nu var det över 4 år sen sist.

Är fortfarande helt slutkörd så därför har jag inte hunnit med julkalendern de senaste dagarna, men det kommer så fort jag orkar koncentrera mig i mer än fem minuter.