“I’ve gotten better at not making people feel uncomfortable with my shyness.”
- Clea Duvall

Den rabiata orakade flat-feministen Fanny och I are Lisa har båda skrivit riktigt bra inlägg om blyghet och jag känner igen mig själv så väl speciellt i det Lisa skriver om att känna skuld och skam över sin blyghet. Jag har varit blyg ända sen jag var liten, det blev som värst där i högstadiet/gymnasiet och nu på senare år har det blivit bättre, men blyg kommer jag nog alltid vara.

Det kan såklart vara väldigt jobbigt i många situationer speciellt när det är saker man verkligen vill göra eller säga men inte vågar och blyghet kan ofta missuppfattas som nonchalant. Jag önskar verkligen att jag var mer framåt och inte brydde mig så jävla mycket om vad folk tycker och tänker.

MEN, jag vet inte hur många gånger folk har sagt till mig “du måste prata mer”, “du måste ta mer plats” och “varför säger du aldrig nånting?”, både i skolan och privat. Och varje gång har den där känslan av obekvämhet och oduglighet bara förvärats och det har inte gjort mig mindre blyg för 5 öre, tvärtom. Det är den där pressen av att jag måste prata, jag måste ta mer plats som är den värsta och fått mig att känna att jag inte duger. Det säger ju sig självt egentligen att det bara förvärrar problemet.

Det är däremot de personer som inte ‘brytt’ sig om att jag är blyg, som inte uppfört sig som att det är nånting att skämmas för, det är de personerna som har gjort mig mindre blyg. Att känna sig accepterad för den jag är har helt enkelt gjort det lättare att just ta plats och prata mer. Så nästa gång du känner för att kommentera att jag är för tillbakadragen eller för tyst, gör mig en tjänst och bara håll tyst.


Bild av Janetta Nyberg, från ST Press